2025:05/Vart ska plasten ta vägen?

Syftet med den här rapporten är att öka förståelsen för hur EU:s utsläppshandelssystem, liksom de förändringar av unionslagstiftningen som förbereds, kan komma att påverka förutsättningarna för avfallsförbränning i Sverige och EU.

Stora utmaningar för svensk avfallsförbränning inom EU:s regelverk

Oavsett hur den framtida EU-regleringen för att minska de fossila koldioxidutsläppen från avfallsförbränning utformas, måste mängden petroleumbaserat plastavfall som går till förbränning minska betydligt. I annat fall kommer kostnaderna för avfallsförbränningen att stiga på ett sätt som kan tvinga anläggningarna att neka att ta emot avfall som innehåller petroleumbaserad plast. En sådan utveckling skulle rycka undan grunden för hela det nuvarande avfallshanteringssystemet och samtidigt radikalt förändra förutsättningarna för många av de fjärrvärmesystem som idag delvis försörjs genom avfallsförbränning. 

För att säkerställa en hållbar och rättvis utveckling inom EU:s avfallsförbränning bör branschen, den svenska regeringen och svenska Europaparlamentariker verka för två centrala mål. För det första behöver utsläppskostnaderna för avfallsförbränning flyttas uppåt i värdekedjan, så att kostnadsansvaret hamnar hos dem som lämnar avfallet. Detta skulle stärka incitamenten för att minska mängden petroleumbaserad plast i avfallet och främja utsortering och materialåtervinning. För det andra är det viktigt att harmonisera reglerna för klimatutsläpp från avfallsförbränning inom unionen för att säkerställa likvärdiga konkurrensvillkor för alla anläggningar, oavsett land. Den mest realistiska vägen för att uppnå detta bedöms vara att inkludera all storskalig avfallsförbränning i ETS1.1 Detta skulle inte bara främja rättvisa villkor utan också stärka de svenska anläggningarnas konkurrenskraft på en mer jämlik marknad.

Ekvationen går inte ihop

EU:s strävan mot klimatneutralitet 2050 kräver en cirkulär ekonomi där materialåtervinning och återanvändning prioriteras framför energiåtervinning. Trots detta förbränns idag stora delar av det europeiska avfallet, varav en stor del utgörs av petroleumbaserad plast, som beräknas orsaka över 90 procent av utsläppen av fossil koldioxid från avfallsförbränning. Samtidigt som den europeiska klimatpolitiken kräver att dessa utsläpp snabbt minskar, väntas dock plastanvändningen inom EU tvärtom öka, medan kapaciteten för materialåtervinning inte bedöms räcka till för att cirkulera de växande mängderna plastavfall. CEWEP, den europeiska branschorganisationen för avfallsförbränning, uppskattar ett framtida behov av ytterligare energiåtervinningskapacitet motsvarande 40 miljoner ton årligen inom EU. Detta behov påverkas även av EU:s mål att minska deponeringen av kommunalt avfall till tio procent fram till 2035, vilket kräver ny behandlingskapacitet för stora mängder avfall. 

I några av EU:s medlemsstater, däribland Sverige, omfattas all storskalig avfallsförbränning av unionens utsläppshandelssystem, ETS1, men i de flesta fall regleras utsläppen istället främst genom nationella beslut. Att villkoren skiljer sig mellan länderna leder till ojämlik konkurrens med högre kostnader för de anläggningar som ingår i utsläppshandeln. Skillnaderna motverkar optimala lösningar, och försämrar ekonomin för de fjärrvärmeföretag eller avfallsföretag vars energitillförsel till stor del baseras på avfallsförbränning. Att anläggningar får sämre ekonomi i Sverige påverkar inte Sveriges och EU:s nuvarande eller framtida behov av avfallsförbränning. Däremot undergräver det anläggningarnas vilja att ta emot avfall med petroleumbaserad plast. Detta kan få allvarliga samhällskonsekvenser, då det i dagsläget inte finns andra behandlingsmetoder högre upp i avfallshierarkin som effektivt kan ta hand om dessa mängder av petroleumbaserad plast. Frågan som kvarstår är: vart ska plasten ta vägen?

Behov av åtgärder och lösningar för en hållbar avfallshantering

Senast i juli 2026 ska EU-kommissionen presentera förslag om hur klimatutsläppen från avfallshanteringen inom unionen ska regleras framöver. För avfallsförbränningen diskuteras flera alternativ, men huvudspåret är att låta all storskalig avfallsförbränning obligatoriskt omfattas av ETS1 med krav på överlämning av utsläppsrätter.2 Ambitionen är att även pröva om utsläppshandeln kan omfatta andra hanteringslösningar (deponering, fermentering, kompostering och mekanisk-biologisk behandling).

En viktig förutsättning för den framtida verksamheten är att utgivningen av nya utsläppsrätter inom ETS1 snabbt kommer att minska. Detta väntas leda till betydligt högre priser under de närmaste 10–15 åren – ökningar från dagens 65–70 till 200–300 euro per utsläppsrätt är inte osannolika. På längre sikt gäller att nettoutsläppen av koldioxid inom systemet helt måste upphöra – med nuvarande lagstiftning avslutas nyutgivningen av utsläppsrätter 2039, vilket i princip skulle innebära ett förbud mot fossila utsläpp från de verksamheter som berörs, vilket inkluderar anläggningar som förbränner avfall.

Dyrare utsläppsrätter riskerar att leda till betydligt högre kostnader för de svenska anläggningar som förbränner avfall. Större aktörer kan troligen möta situationen genom att investera i teknik för koldioxidinfångning och lagring (Carbon Capture and Storage, CCS), men för mindre anläggningar är detta sannolikt orealistiskt med tanke på de höga kostnaderna.

För att de mindre anläggningarna fortsatt ska kunna förbränna avfall som innehåller petroleumbaserad plast, krävs därför sannolikt att regelverket på något sätt öppnar för användning av ”negativa utsläppskrediter”, som genererats genom infångning och permanent lagring av biogen eller atmosfärisk koldioxid, och som kan användas för att kompensera fortsatta utsläpp. En sådan lösning behövs även för att kompensera restutsläpp vid anläggningar med koldioxidinfångning.

Med stigande kostnader för avfallsförbränning, ökar risken att avfallet i stället antingen deponeras, exporteras ur unionen eller hanteras på ett olagligt sätt. En obligatorisk inkludering av avfallsförbränning i ETS1 måste därför kombineras med andra åtgärder, inte minst ny eller skärpt europeisk lagstiftning, som motverkar en sådan utveckling.

En nyckelfråga är vem som framöver ska ta kostnaderna för till exempel infångning och geologisk lagring av koldioxiden, alternativt för kompensatoriska åtgärder i form av negativa utsläppsrätter, om stora mängder fossil plast fortsatt lämnas till förbränning. Om anläggningarna som förbränner avfall inte kan överföra kostnaderna för fossila utsläpp till avfallsproducenterna, hamnar kostnaderna lokalt och bärs främst av fjärrvärmekunder. Detta skapar incitament som försvårar utvecklingen av både hållbara avfallslösningar och långsiktigt hållbara fjärrvärmesystem.

Sammantaget kommer utvecklingen av EU:s klimatlagstiftning att innebära betydande utmaningar för svensk avfallsförbränning under de närmaste 10–15 åren. Mindre kommunala energibolag med hög andel avfallsförbränning i sin fjärrvärmeleverans kommer att vara särskilt utsatta. För att möta dessa utmaningar krävs en kombination av harmoniserad lagstiftning för rättvisa konkurrensvillkor, tekniska innovationer och ett tydligt kostnadsansvar som förflyttas uppåt i värdekedjan.

Du måste vara medlem för att kunna ladda ner presentationer. Om du inte är medlem kan du beställa presentationer under fliken "Beställ".

• 2025 05 Vart ska plasten ta vägen.pptx

  8MB