Vid rätt design av systemen visar projektet att både återföring av ammoniakhaltigt survatten till eldstaden och rening av vattnet via kemisk fällning och ammoniakstripper fungerar bra. Rening av ammoniakhaltigt survatten via membranteknik och ammoniakavskiljning via kontaktmembran är en relativt obeprövad teknik som haft många driftproblem. Membranen ställer höga krav på förbehandling av vattnet för att undvika igensättningar. Dessutom kan det vara svårt att hitta avsättning för restprodukten från kontaktmembranet (ammoniumsulfat).
Detta projekt har som syfte att studera drifterfarenheter från behandling av ammoniakhaltigt survatten från avfalls- och samförbränningsanläggningar. De behandlingstekniker som studerats är återföring av ammoniakhaltigt survatten till eldstaden samt rening av ammoniakhaltigt survatten i vattenrening med ammoniumavskiljning via stripper eller kontaktmembran.
I fastbränsleeldade anläggningar tenderar bränslena bli allt mer både svåreldade och kontaminerade av för miljön skadliga ämnen. En rökgasrening som ska klara emissionskraven för anläggningarna ovan kan utformas på några olika sätt. Dessa är i huvudsak följande:
I anläggningar enligt 2 och 3 ovan så kommer föroreningar att fångas i vattenfas som sedan måste tas om hand i ett efterföljande steg. Ofta byggs skrubbern i flera steg där det första steget hålls surt (pH~1) och avskiljer dioxin, ammoniak, tungmetaller och stoft till hög grad. Efterföljande steg hålls mer neutrala (pH~6) och avskiljer i huvudsak svaveldioxid. I dessa efterföljande steg kommer föroreningshalten att vara avsevärt lägre. Detta innebär dock inte att en vattenrening inte behövs men reningen kommer att mer vara av polish/polisfilterkaraktär än ett reellt reningssteg.
Från det första steget är föroreningshalterna så höga att rening eller annan åtgärd måste vidtas. I alternativ 3 ovan måste vattnet renas i en vattenrening medan det i alternativ 2 kan antingen renas eller återföras till panna eller bränsle. Orsaken till att vattnet inte kan återföras till panna i alternativ 3 är att föroreningarna kommer att ackumuleras då det inte finns någon sänka för klorider och ”flyktiga” tungmetaller. Ackumulering av klorider kan leda till korrosionsproblem i pannan. I alternativ 2 kommer det textila spärrfiltret att vara den sänka som gör att föroreningarna inte ackumuleras, med förutsättning att avskiljningsgraden är tillräckligt hög i textilfiltret.
Anläggningarna kan antingen använda SNCR (Selective Non-Catalytic Reaction) teknik eller SCR (Selective Catalytic Reaction) för att reducera kväveoxider (NOX) i rökgasen. SNCR teknik bygger på att man sprutar in ammoniak eller urea i pannan i rätt temperaturspann för att reducera kväveoxiderna i rökgasen till kvävgas och vatten. All ammoniak reagerar inte med kväveoxiderna, vilket medför att det uppstår en ammoniakslip i rökgasen. I anläggningar enligt 1 måste man begränsa insprutningen av ammoniak i rökgasen för att inte överskrida utsläppskraven. I anläggningar enligt alternativ 2 och 3 har man möjlighet att överdosera ammoniak för att sänka NOX-halten, och därefter fånga överbliven ammoniak (ammoniakslip) i vattenfas i skrubberns första reningssteg (sursteget). Nackdelen är att det uppstår ett ammoniakhaltigt survatten med höga föroreningshalter som måste behandlas. Då sammansättningen på survattnet är ganska komplex med relativt höga halter av ammoniak och andra skadliga ämnen, måste behandlingen av survattnet till ske på ett mycket genomtänkt sätt.
Erfarenheter från behandling av ammoniakhaltigt survatten från sex olika avfallsförbränningsanläggningar och en samförbränningsanläggning har sammanställts i rapporten. Fyra av anläggningarna återför ammoniakhaltigt survatten till eldstaden, två anläggningar renar vattnet via kemisk fällning och ammoniakstripper före det släpps till recipient, en anläggning renar vattnet via membranteknik och avskiljer ammoniak med kontaktmembran före utsläpp till recipient.
Av de fyra anläggningar som återför survatten till eldstaden har två av anläggningarna fungerat väldigt bra medan två haft en hel del driftproblem. Drifterfarenheter från anläggningarna visar att bland annat att val av insprutningsplats och material i återföringssystemet är viktiga faktorer för att säkerställa en stabil drift. Återföring av survatten till avfallsbunkern eller slaggutmatarna visade sig vara en mindre lyckad lösning på grund av problem med ammoniaklukt och korrosion.
Av de två anläggningar som valt att rena survattnet i en vattenrening med kemisk fällning och avskilja ammonium med stripperteknik, har ena anläggningen stora med ammoniakstrippern och den andra inga problem alls. Kristinehedsverket har stora problem med beläggningar i strippern som medför dålig avskiljningsgrad för ammonium. Att begränsa inflödet av kalcium, sulfat och karbonathaltigt vatten tycks vara en viktig faktor för att minska beläggningsproblematiken och säkerställa en stabil drift av ammoniakstrippern. Ett effektivt syratvättsystem för hela strippern är en annan viktig faktor.
En anläggning har valt att behandla survattnet i en vattenrening med sedimentering, membranteknik och jonbytarteknik, där ammonium avskiljs via kontaktmembran som ammoniumsulfat. De har haft stora problem med hela survattenreningen ända från driftsättning av anläggningen. Av den anledningen har kontaktmembranet för ammoniumavskiljning inte varit i drift de tre senaste åren.
Du måste vara medlem för att kunna ladda ner rapporten. Om du inte är medlem kan du beställa rapporten under fliken "Beställ".
Vid rätt design av systemen visar projektet att både återföring av ammoniakhaltigt survatten till eldstaden och rening av vattnet via kemisk fällning och ammoniakstripper fungerar bra. Rening av ammoniakhaltigt survatten via membranteknik och ammoniakavskiljning via kontaktmembran är en relativt obeprövad teknik som haft många driftproblem. Membranen ställer höga krav på förbehandling av vattnet för att undvika igensättningar. Dessutom kan det vara svårt att hitta avsättning för restprodukten från kontaktmembranet (ammoniumsulfat).
Detta projekt har som syfte att studera drifterfarenheter från behandling av ammoniakhaltigt survatten från avfalls- och samförbränningsanläggningar. De behandlingstekniker som studerats är återföring av ammoniakhaltigt survatten till eldstaden samt rening av ammoniakhaltigt survatten i vattenrening med ammoniumavskiljning via stripper eller kontaktmembran.
I fastbränsleeldade anläggningar tenderar bränslena bli allt mer både svåreldade och kontaminerade av för miljön skadliga ämnen. En rökgasrening som ska klara emissionskraven för anläggningarna ovan kan utformas på några olika sätt. Dessa är i huvudsak följande:
I anläggningar enligt 2 och 3 ovan så kommer föroreningar att fångas i vattenfas som sedan måste tas om hand i ett efterföljande steg. Ofta byggs skrubbern i flera steg där det första steget hålls surt (pH~1) och avskiljer dioxin, ammoniak, tungmetaller och stoft till hög grad. Efterföljande steg hålls mer neutrala (pH~6) och avskiljer i huvudsak svaveldioxid. I dessa efterföljande steg kommer föroreningshalten att vara avsevärt lägre. Detta innebär dock inte att en vattenrening inte behövs men reningen kommer att mer vara av polish/polisfilterkaraktär än ett reellt reningssteg.
Från det första steget är föroreningshalterna så höga att rening eller annan åtgärd måste vidtas. I alternativ 3 ovan måste vattnet renas i en vattenrening medan det i alternativ 2 kan antingen renas eller återföras till panna eller bränsle. Orsaken till att vattnet inte kan återföras till panna i alternativ 3 är att föroreningarna kommer att ackumuleras då det inte finns någon sänka för klorider och ”flyktiga” tungmetaller. Ackumulering av klorider kan leda till korrosionsproblem i pannan. I alternativ 2 kommer det textila spärrfiltret att vara den sänka som gör att föroreningarna inte ackumuleras, med förutsättning att avskiljningsgraden är tillräckligt hög i textilfiltret.
Anläggningarna kan antingen använda SNCR (Selective Non-Catalytic Reaction) teknik eller SCR (Selective Catalytic Reaction) för att reducera kväveoxider (NOX) i rökgasen. SNCR teknik bygger på att man sprutar in ammoniak eller urea i pannan i rätt temperaturspann för att reducera kväveoxiderna i rökgasen till kvävgas och vatten. All ammoniak reagerar inte med kväveoxiderna, vilket medför att det uppstår en ammoniakslip i rökgasen. I anläggningar enligt 1 måste man begränsa insprutningen av ammoniak i rökgasen för att inte överskrida utsläppskraven. I anläggningar enligt alternativ 2 och 3 har man möjlighet att överdosera ammoniak för att sänka NOX-halten, och därefter fånga överbliven ammoniak (ammoniakslip) i vattenfas i skrubberns första reningssteg (sursteget). Nackdelen är att det uppstår ett ammoniakhaltigt survatten med höga föroreningshalter som måste behandlas. Då sammansättningen på survattnet är ganska komplex med relativt höga halter av ammoniak och andra skadliga ämnen, måste behandlingen av survattnet till ske på ett mycket genomtänkt sätt.
Erfarenheter från behandling av ammoniakhaltigt survatten från sex olika avfallsförbränningsanläggningar och en samförbränningsanläggning har sammanställts i rapporten. Fyra av anläggningarna återför ammoniakhaltigt survatten till eldstaden, två anläggningar renar vattnet via kemisk fällning och ammoniakstripper före det släpps till recipient, en anläggning renar vattnet via membranteknik och avskiljer ammoniak med kontaktmembran före utsläpp till recipient.
Av de fyra anläggningar som återför survatten till eldstaden har två av anläggningarna fungerat väldigt bra medan två haft en hel del driftproblem. Drifterfarenheter från anläggningarna visar att bland annat att val av insprutningsplats och material i återföringssystemet är viktiga faktorer för att säkerställa en stabil drift. Återföring av survatten till avfallsbunkern eller slaggutmatarna visade sig vara en mindre lyckad lösning på grund av problem med ammoniaklukt och korrosion.
Av de två anläggningar som valt att rena survattnet i en vattenrening med kemisk fällning och avskilja ammonium med stripperteknik, har ena anläggningen stora med ammoniakstrippern och den andra inga problem alls. Kristinehedsverket har stora problem med beläggningar i strippern som medför dålig avskiljningsgrad för ammonium. Att begränsa inflödet av kalcium, sulfat och karbonathaltigt vatten tycks vara en viktig faktor för att minska beläggningsproblematiken och säkerställa en stabil drift av ammoniakstrippern. Ett effektivt syratvättsystem för hela strippern är en annan viktig faktor.
En anläggning har valt att behandla survattnet i en vattenrening med sedimentering, membranteknik och jonbytarteknik, där ammonium avskiljs via kontaktmembran som ammoniumsulfat. De har haft stora problem med hela survattenreningen ända från driftsättning av anläggningen. Av den anledningen har kontaktmembranet för ammoniumavskiljning inte varit i drift de tre senaste åren.
Du måste vara medlem för att kunna ladda ner presentationer. Om du inte är medlem kan du beställa presentationer under fliken "Beställ".
Senast uppdaterad - 2022-09-14